Markus Allard och behovet av politisk slapstick

 

Den kontrollerade ventilens funktion: Markus Allard och behovet av politisk slapstick

När tidigare Sverigedemokrater och nationellt sinnade väljare vänder blicken mot Markus Allard och Örebropartiet, handlar det i grunden inte om en genomtänkt ideologisk omorientering. Det handlar om en psykologisk reaktion: ett infantilt behov av att se någon skrika det man själv känner, oavsett om orden leder till verklig förändring eller bara fungerar som underhållning för stunden.

Den emotionella ventilen och det infantila raseriet

Många svenskar upplever en djup och legitim vanmakt inför det etablerade politiska systemets förfall. Efter åratal av svek, urvattnade kompromisser och byråkratiskt nyspråk finns ett uppdämt raseri mot det sittande politiska etablissemanget. Men i stället för att kanalisera denna vrede i ett moget, disciplinerat och långsiktigt motstånd, lockas en del av den mest primitiva responsen: skriket.

Att lyssna på en lokalpolitiker som kallar sina motståndare för “jävla idiot”, frågar om de är “dumma i hela huvudet” och strör invektiv omkring sig i en kommunfullmäktigesal tillfredsställer en omedelbar hämndlystnad. Det är politik sänkt till en sandlådenivå. Det kräver ingen intellektuell skärpa, ingen sammanhängande vision och inget personligt ansvarstagande från väljaren. Det är ett barns tillfredsställelse i att se någon kasta sand i ansiktet på fröken, utan en tanke på vad som ska byggas när sandlådan är förstörd.

Bröd, skådespel och systemets narr

I det gamla Rom visste makten att en missnöjd befolkning bäst neutraliseras genom cirkusspel. Allard fyller precis denna funktion i det moderna Sverige: han är systemets narr, en politisk Joker som tillåts svära och härja för att ge folket ett ofarligt utlopp för sin frustration.

Medierna lyfter fram hans utbrott i virala klipp eftersom han inte utgör något verkligt hot mot den rådande ordningen. Att kalla en kommunbyråkrat för fån hotar varken den globalistiska agendan, kapitalintressena kring Wallenbergsfären eller den pågående demografiska omvandlingen. Tvärtom bekräftar sådana utbrott etablissemangets bild av att systemkritiker bara är ohyfsade och osakliga individer, vilket gör det enkelt för den breda massan att avfärda hela oppositionen som ett gäng gaphalsar.

Den kontrollerade oppositionen bakom kulisserna

När man skrapar på ytan av detta upproriska spektakel framträder en annan bild. Örebropartiets kopplingar till etablerade institutioner avslöjar en kontrollerad opposition. Närvaron av profiler som den före detta polisen Peter Springare, vars kopplingar till Frimurarorden är väl kända, visar att rörelsen inte står utanför det system den påstår sig bekämpa. Den institutionaliserade makten i Sverige verkar genom nätverk som sträcker sig från slutna ordenssällskap till de stora finansdynastierna.

Genom att släppa fram och förstora en bullrig aktör som Allard lyckas etablissemanget styra bort uppmärksamheten från den genuina, principfasta oppositionen. Det verkliga hotet mot det rådande förfallet är inte den som svär i en mikrofon för att få likes på internet, utan den som formulerar ett kompromisslöst nationellt program med ideologiskt djup, disciplin och statsmannamässig tyngd, såsom Gustav Kasselstrand och Alternativ för Sverige.

Slutsats

Att välja Allard framför en verklig nationell rörelse är att välja en billig form av manipulation. Det är att byta ut ett historiskt ödesval mot en stunds vulgaritet. Genom att kratta manegen för den Wallenbergska narren hålls missnöjet inom en kontrollerad inhägnad, medan det verkliga arbetet för nationens överlevnad förbises av dem som nöjer sig med bröd och skådespel.

Deborah Englund